EMMAS

Jag skippade sista lektionen igår, eftersom jag mådde riktigt illa. Kom hem och sov i tre timmar. Tvingade mej själv att hoppa över träningen, gjorde istället spanska läxa. En riktigt tråkig dag.
Nu på morgonen har jag gått igenom alla problem man kan ha, ångest över vilka kläder jag ska ha. Ångest över om jag ska orka sminka mej eller inte. Jag sminkade mej, kom fram till att jag inte vågar vara utan smink. Ångest över hur mycket jag ska äta på morgonen för att klara mej genom dagen, jag var inte ett dugg hungrig imorse.
Blev klar alldeles för tidigt. Bussen skulle gå om 25 minuter när jag var klar. Nu är det bara 10 kvar. Jag känner nästan stressen redan. Skulle inte orka med skolan om jag missade bussen.
Hade muntliga nationella i engelska igår på morgonen. Både jag och Angelica kammade hem varsitt mvg, känns toppen!
Nu måste jag gå.

1, 2, 3, 4, 5, 6  

Fötterna gick automatiskt. Stegen tog henne framåt, sakta men säkert. Hon skulle ingenstans, men ville inte sitta still. När Alice gått i en timme kom hon fram till en skog. Hon hade aldrig varit där förut. Den var mörk, såg mycket stor ut. Gigantisk och bekant. Alice tog några steg närmare träden och mörkret. Hennes dröm blixtrade till framför ögonen. Det var samma skog. Fötterna fortsatte med sin automatiska gång, de ledde henne djupare in i skogen.
Det var samma träd hela tiden, allting såg likadant ut, var hon än tittade såg hon stora trädkronor i samma färg som hennes ögon.
  Ett skjul, eller nånting som liknade ett skjul, var synligt lite längre bort. Varför står det ett skjul mitt i den djupaste skogen? Alice var nyfiken, som alltid. Hon kunde inte låta bli att undersöka skjulet. Hon närmade sig det, långsamt. Väldigt långsamt.
  Den stora trädörren gick otroligt lätt att öppna. Alice klev in försiktigt. Det var mycket större än det såg ut utifrån, det var mer som ett litet hus än ett skjul. Hallen var trång och mörk. Det luktade nånting. Fotogen möjligtvis. Två dörrar ledde ut därifrån. Alice stannade. Lågmält prat surrade i luften, två olika röster. En kvinna och en man. Kvinnans röst lät bekant. Alice kunde inte hejda sig.
  Rummet var upplyst av en fotogenlampa. Ett svagt sken spreds runt den. En gammal klocka hängde på väggen.

uno, dos, tres, cuatro, cinco

  Adrian. Carmens mobil. Hon hade Adrians nummer. Varför ringde hon inte honom? Alice slog sig på pannan. Varför hade hon inte tänkt på det tidigare?
En djup stämma svarade. “Adrian.” “Jag heter Alice Lindh. Jag undrar om du har sett till Carmen den senaste tiden.” Alice var hoppfull, det hördes på hennes röst. Det knastrade till i telefonen och upptaget-tonen tutade.
Det var nära att Alice bröt ihop. Det brände bakom ögonlocken, och väggarna snurrade runt omkring henne. Det kändes som hennes insida vändes utåt och som nån stod och drog i hennes hjärta. Alice höll ut. Hon skulle hitta sin bästa vän, sin flickvän.
Numret till polisen stod i telefonkatalogen, som hon hade plockat fram igår. Hon anmälde Carmen som saknad.
  Alice drog på sig några rena kläder, istället för dem hon somnat i. Tvättade rent ansiktet och kammade långsamt igenom det röda håret.
Kylskåpet ekade nästan. Alice lyckades slänga ihop två mackor, som hon åt, samtidigt som hon stirrade ut i intet.

DEL ETT, TVÅ, TRE

Alice klev in genom dörren och sparkade av sig skorna. Hon letade fram telefonboken och satte sig på sängen. Hon blev sittande i skräddarställning, med gula sidorna i knät.
Helt plötsligt började mobiltelefonen vibrera. Carmens namn blinkade på displayen. “Carmen? Jag har försökt att få tag på...” “Nej.” En okänd flickröst avbröt henne. Alice lyssnade uppmärksamt när tjejen fortsatte. “Det här är Meela på ‘Konichiwa Sushibar’. Jag har hittat en telefon här och såg att du hade ringt några gånger. Så jag tänkte att du...”
Alice la på och sprang mot ytterdörren, hon fortsatte springa mot centrum, mot sushibaren.
Hon frågade efter Meela vid disken. Meela var liten och nätt, hennes stora, runda ögon betraktade Alice nyfiket. Alice berättade vem hon var, frågade efter Carmens mobil. Meela gav henne den utan frågor.
  Efteråt tänkte Alice att hon måste ha sett helt hysterisk ut. Helt genomsvettig efter löpningen, desperation och lidande i ögonen.

Alice tittade igenom Carmens samtalslogg och hennes sms. I inkorgen fanns bara sms från Adrian. Senaste samtalet Carmen hade ringt gick också till Adrian. Vem var det? Alice letade genom sina tankar. Carmen hade aldrig någonsin pratat om någon som hette Adrian.
  Det enda som hördes i Alice lägenhet var klockans tickande. Det hade varit det enda som hördes på flera timmar. Alice satt stilla i sin säng och tänkte på Carmen. Carmen och Alice. Carmen och Adrian.
Carmen.
Carmen.
Carmen.
Vem fan var Adrian?

DEL ETT
DEL TVÅ

Alice vaknade av smattrandet på rutan. Det var som att himlen hade öppnat sig och bestämt sig för att vräka ur sig alla sorger, i form av regn.
  Alice vred sig i sängen. Blundade hårt och tryckte kudden över huvudet. Alice gav upp. Hon kunde inte somna om, regnet smattrade för hårt.
Klockan på väggen slog elva slag. Alice steg upp, småsprang till hallen och hämtade sin handväska, sen skyndade hon sig tillbaka till värmen under täcket. Hon öppnade väskan och började rota igenom den. Alice andades in doften av skinn. Tillslut hittade hon mobilen. Bara två meddelanden. Inget av dem var från Carmen.
  Alice tvingade sig upp ur sängen, gick sakta till badrummet. Trötta ögon tittade tillbaka på henne från spegeln på väggen. Den vanliga morgonrutinen gick automatiskt. Tvätta ansiktet, borsta håret, på med mascaran. Klart. Kläderna var inte heller något problem. Alice slängde på sig ett par mörka jeans och en kofta.
Ett äpple låg på köksbänken, Alice tog det och sin väska med sig ut genom dörren.
Det var varmt ute nu, gräset och den våta asfalten var det enda som visade att det hade regnat på morgonen.
Alice gick med bestämda steg mot Carmens lägenhet. Tryckte på ringklockan och bankade sedan på dörren. “Carmen... är du där?” Alice ropade genom brevinkastet.
Någonting var annorlunda... Carmens namn stod inte på dörren. Alice tittade sig oroligt omkring, det var rätt hus. Hon kunde hitta dit i sömnen.
  En timme senare satt Alice på bussen, på väg mot den lilla byn där Alice och Carmen gått högstadiet. Tankarna snurrade runt och slog knutar om varandra inuti hennes huvud.
Mobiltelefonen gick på högvarv mellan hennes fingrar.
Bussen stannade och Alice klev av. Carmens föräldrars hus såg precis likadant ut som för två år sen, när Alices sist besökte det.
Knack... Knack... Knack... Steg hördes i trappan som gick ner mot ytterdörren. Det klickade till i låset och dörren öppnades. “Alice? Vad gör du här?” Angelica, Carmens mamma, hade en lätt brytning från hennes tid i Spanien. Alice blev stum. Likheten mellan Carmen och Angelica var chockande, samma vackra drag, samma långa hår.
Alice harklade sig, och förklarade att hon letade efter Carmen. Angelica berättade att Carmen inte hälsat på på minst två månader. Alice nickade, fick en kram och ett trevligt att träffa dig, sedan gick hon.


Eventuellt, så finns det endel som borde ändras, men jag har inte kollat igenom den än. Trevligt om ni kommenterar om ni hittar nåt dåligt!!